Mitt första webbinar: När nervositet möter passion och vad som händer då

Louise Pilkvist Författare

Mitt första webbinar - från scenskräck till stolthet. Om att våga bryta gamla mönster för att växa och bygga nya vanor.

Du behöver inte vara perfekt för att börja

Du behöver bara vara villig att ta små steg framåt med nyfikenhet och genom att vara snäll mot dig själv.

Det var orden jag avslutade mitt första livesända webbinar med. 

Ironiskt nog var det precis det budskap jag själv behövde höra mest av allt när jag satt där framför kameran med en klump i magen lika stor och tung som ett bowlingklot.

När gamla mönster möter nya drömmar

Mitt webbinar handlade om att sluta kämpa med nya vanor och istället bygga dem på ett hållbart sätt. 

Men det jag insåg mitt under sändningen var att jag själv höll på att göra precis det jag pratade om - jag utmanade mina egna invanda mönster för att kunna växa. 

För att du ska kunna förstå varför det här var så stort för mig måste jag ta dig tillbaka till när jag var tonåring.

Rösten som försvann

Jag har alltid tyckt att det varit svårt att stå framför folk och att ha allas blickar på mig. 

Som barn och tonåring bytte jag skola några gånger på kort tid och kom in i nya, ofta stökiga klasser där jag aldrig riktigt hittade någon trygghet.

Jag hade ett fåtal vänner, men vågade inte låta någon av dem lära känna mig på djupet. 

I högstadiet blev jag mobbad, och jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle när jag hade danslektion. 

Just den dagen hade jag glömt att vi hade träning och kläderna låg så klart kvar hemma. Eftersom jag älskade dansen så himla mycket valde jag att vara med trotts ”fel” kläder. 

Två andra kompisar till en av tjejerna i gruppen satt nedanför scenen och hånade mig för att jag inte hade träningskläder.

Deras blickar och ord ettsade sig fast inom mig och överröstade den glädje jag annars kände när jag dansade. 

Efter terminen slutade jag...

På rasterna fick jag gliringar i korridorerna från tjejer i parallellklassen, blickar i matsalen där jag många gånger satt ensam. 

Jag gjorde allt för att gömma mig. 

Höll mig undan på rasterna, bar alltid hoodtröja för att kunna dra upp luvan som skydd mot omvärlden. 

Gömde mig i skolböcker och läste fantasy så fort jag fick tillfälle - allt för att komma bort från denna värld, alla åsikter och alla blickar.

Den där känslan av skam och att inte vara tillräcklig, att alla såg mina brister, satt sig djupt.

När jag började gymnasiet fick vi några lektioner i att hålla föredrag. 

Vi skulle stå två och två längst fram i klassrummet medan alla andra lyssnade och lämnade feedback på lappar. Läraren filmade oss så vi kunde se på det i efterhand. 

Trotts att min nervositet inte lyste igenom på videon satt den som en järnkula i magen och jag mådde extremt illa. 

Min röst blev torr och försvann varenda gång jag försökte göra en presentation inför klassen.

Senare, i arbetslivet, fick jag jobba som koordinator och skulle varje morgon hålla möten för hela teamet. 

Trots att jag gjorde detta dagligen tappade jag rösten gång på gång. 

När rösten försvinner så försvinner också tankarna, allt jag övat in för att inte göra bort mig är som bortblåst och jag står där som en fågelskrämma utan ord.

Detta har hängt med mig hela livet och gör än idag. 

För bara något år sedan när jag arbetade som redovisningsekonom på en byrå hade det gått så pass långt att jag till och med tyckte det var svårt att ha möte med de enskilda företagare som jag skötte bokföring, bokslut och deklaration åt. 

Klumpen i magen och illamåendet kunde komma upp mot ett dygn i förväg och jag bävade för att sitta där och vara ”experten” på deras ekonomi och ge dom råd om hur dom skulle göra framöver. 

Min inre kritiker sa hela tiden: ”Tänk om du säger fel, tänk om du ger fel råd, tänk om du är orsaken till att de går åt skogen för dem”.

Tekniken som räddning

När jag började bygga mitt företag blev jag också erbjuden att via ett program, tillsammans med andra, få coachning och stöttning för att snabbare komma igång på plattformen. 

Mina två coacher och stöttepellare, började pusha mig över mina gränser, över dom murar jag satt upp under alla dessa år av osäkerhet. 

När dom berättade att det i programmet ingår att hålla livesända webbinar kom den välbekanta klumpen i magen tillbaka och paniken tog över direkt.

Jag är lite av en nörd när det kommer till datorer och program. Jag spelar en del online och älskar att få designa mina egna sidor, mallar och kurser. 

Den tekniska biten älskar jag och känner jag mig trygg med så det var inte det som skrämde mig inför detta webbinar.

Det var alla de där osynliga ögonen som jag visste fanns på andra sidan skärmen.

Samtidigt fanns det något annat mitt i alla dessa otäcka känslor - en längtan. 

Och jag insåg något: När jag inte ser dig som tittar på mig blir det inte riktigt lika påtagligt. Kameran skapade en sorts skyddande barriär mellan mig och min gamla rädsla.

När passionen tar över

Då hände det som jag innerst inne visste skulle komma till mig någon dag, men som jag aldrig riktigt vågat lita på.

När jag fick prata om hur allt i kroppen hänger ihop med känslor, tankar och livet - då kom glöden tillbaka. 

Klumpen i magen var fortfarande där, men den blev mindre. Rösten höll (mestadels), och för första gången på väldigt länge kände jag att "det här är mitt element."

Det var som om all kunskap jag samlat på mig som livs- och hälsocoach, kostrådgivare och ADHD-konsult plötsligt hade en kanal att flöda genom. 

Nervositeten fanns kvar, men den konkurrerade nu med något mycket starkare - glöden för mitt ämne och viljan samt glädjen i att få hjälpa andra.

Tidigare har mitt enda sätt att få uttrycka mig varit genom att skriva. 

När jag blivit tystad för att jag pratat för mycket eller varit för exalterad, när jag blivit dämpad för att jag varit för nyfiken, så har min enda trygga kanal - min tysta kanal - till uttryck varit att skriva, även om ingen fått läsa mina ord.

För i text kan ingen avbryta mig, döma mig eller ge mig blickar och gliringar.

Ironin i att vara sitt eget exempel

Mitt under livesändningen slog det mig hur ironiskt det hela var. 

Här pratade jag om att sluta kämpa med gamla mönster och istället bygga nya vanor på ett hållbart sätt - medan jag själv höll på att göra precis det.

Jag pratade om att:

• Använda biologi istället för viljestyrka (jag hade hittat ett sätt som fungerade för min hjärna)
• Jobba med den inre kompassen (min passion för att lära ut brann starkare än rädslan)
• Ta små steg (webbinar före fysisk scen)
• Vara snäll mot sig själv (acceptera nervositeten istället för att kämpa mot den)
• Jag blev mitt eget levande exempel på att mina insikter som jag delade under webbinaret faktiskt går att använda.

När adrenalinet vänder

Efter webinaret kände jag mig lättad över att ha klarat det. Min oro vände till stolthet, och nervositetens adrenalin transformerades till ren energi. 

Jag studsade bokstavligen omkring hemma, fylld av glädje och en känsla av "jag klarade det faktiskt!". 

Min inre kritiker var som bortblåst där några timmar.

Det var inte perfekt - rösten försvann några gånger (vilket jag klippt bort i reprisen), och nervositeten var påtaglig. 

Men jag gjorde det! 

Jag delade min kunskap med dig och alla andra som hittat till mig - du som är intresserade av att göra en förändring i ditt liv.

En svag känsla i magen

Nu sitter jag här några dagar efteråt och gråter när jag skriver detta för att de känns så förbaskat bra. 

Men jag har också en annan känsla långt in i bröstet. 

En känsla som säger att om jag bara kan komma över den här förbenade scenskräcken helt och hållet, så skulle jag faktiskt trivas på scen. 

Att jag skulle kunna utbilda ännu fler människor om hur våra tankar, känslor och kostval påverkar vår helhetshälsa och våra liv. Om hur vi kan leva våra liv redan idag, trotts att allt inte är så perfekt som vi kanske hade önskat precis nu.

Kanske är det så att webbinar blir min arena för träning. 

Min safe zone att växa i innan jag en dag vågar kliva upp på en riktig scen, framför riktiga människor med riktiga ögon som tittar på mig. 

Inte för att du bakom kameralinsen på andra sidan skärmen inte är riktig - men jag tror nog du förstår hur jag menar med min känsla här.

Att bygga vanor - även de svåra

Det här webinaret blev mitt eget exempel på vad jag lär ut. 

Att förändring inte behöver vara en kamp. Att vi kan använda vår biologi, hitta sätt som fungerar för just oss, och ta små steg framåt.

För mig var första steget att inse att tekniken kunde vara min sköld. Att kameran kunde skydda mig samtidigt som den öppnade dörrar. 

Att min passion för ämnet var starkare än min rädsla - jag behövde bara hitta rätt kanal för att uttrycka mig.

Det andra steget var att vara snäll mot mig själv - något jag fått fokusera extra mycket på med senaste tiden, vilket jag alltid kommer att få göra. 

Att acceptera nervositeten, acceptera att rösten försvann ibland, och ändå fortsätta. 

Att inte kasta bort all framgång vid första lilla "snedsteg."

Till dig som också kämpar

Om du känner igen dig i min historia - om du också har någon rädsla eller något gamla mönster som hindrar dig från att göra det du brinner för - så vill jag säga dig att:

Du behöver inte vara perfekt för att börja. Du behöver bara vara villig att ta små steg framåt med nyfikenhet och genom att vara snäll mot dig själv.

Hitta ditt sätt. Använd de tekniker och verktyg du behöver. 

Låt din passion vara starkare än din rädsla. 

Och kom ihåg att varje gång du utmanar ett gammalt mönster så bygger du en ny vana - vanan att växa.

Mitt webbinar handlade om att bygga hållbara vanor, men det blev också min egen övning i just det. 

Och vet du vad? - Det känns som en början på något större.

Nu ser jag fram emot nästa webbinar. Nervositeten finns redan med mig, men jag vet nu att glöden brinner starkare.

Missade du webbinaret?

Här kan du se reprisen
👉 Webbinar: Sluta kämpa med nya vanor - Så bygger du dem på ett hållbart sätt

Vill du läsa fler inlägg om hållbara vanor?

Nästa blogginlägg
👉 5 steg mot ett hälsosammare liv - ur ett holistiskt perspektiv

Bloggserien "Hållbara vanor"
👉 Så skapar du hållbara vanor som känns rätt

Föregående blogginlägg
👈 Sluta kämpa med nya vanor - Så bygger du dem på ett hållbart sätt

Kategorier: : Hållbara vanor